Bakgrund: Latinskriften utanför Sverige

Insulär minuskel

Den insulära minuskelskriften utvecklades samtidigt med den insulära halvuncialen på 600-talet. Den började ersättas av karolingisk minuskel (se nedan) i England under 900-talets andra hälft och slutade att användas i England vid 1100-talets mitt. Den fortlevde ända in i nutiden på Irland för texter på gaeliska. Vissa angelsaxiska egenheter upptogs i olika varianter av den karolingiska minuskelskriften, både i England och angränsande områden på kontinenten (Normandie, Belgien, nordvästra Tyskland m.fl.). Dit hör kanske främst olika runtecken.

 

abcdefghiKlmnopqrs ©tuVWxyz

· Fyrlinjesystem

· Förhållandet x-höjd / längd:

· <r> har troligen hämtat sin form från en <r>-allograf som finns i den romerska halvuncialen: ë, men som i den insulära minuskelns r <r> förtydligats gentemot n <n> genom att det första grundstrecket har förlängts neråt, alltså försetts med underhäng.

· <s> långt <s> är en låg bokstav, som inte når över x-linjen annat än i ligaturer.

F Exeter Book (Exeter, Cathedral Library, Ms 3501), angelsaxisk lyrik m.m.), ca 1050-1100:

abcdðefghiklmnopqrstþuvxyz

I Exeter Book har <d> låg form, dvs. snarare tvärstreck än stapel. I denna bok uppträder även vid sidan om <ð>, i den insulära minuskelns form, denna bokstav dessutom som majuskel: Ð.

Ligaturer

Särskilt vanliga är ligaturer med <e>, liksom i de andra insulära skrifttyperna.

<a> och <e>: æ

Förkortningar

Runtecknet <þ> uppträder bl.a. i Exeter Book med förkortningstecken, à och representerar <þaet>, nuengelskt ’that’.

 

Senantika och tidigmedeltida skrifter 4