Bakgrund: Latinskriften utanför Sverige

Karolingisk minuskel

Den karolingiska minuskeln uppstod som en reaktion mot den svårtydda merovingiska skriften. Stilen utbildades vid skrivarskolor knutna till Karl den Store (768-814). Det geografiska huvudområdet omfattade området kring gränserna mellan nuvarande Frankrike-Tyskland-Belgien. Lokala variationer, med drag hämtade från merovingisk skrift, kan urskiljas.

Under 900-talet överfördes den karolingiska skriften till England. Särskilt betydelsefull för spridningen var kung Edgars (959-975) kyrkoreform. Även i England uppstod lokala varianter, då påverkade av den angelsaxiska skriften. Från 1000-talets slut och början av 1100-talet (alltså efter Vilhelms erövring av England 1066) finns böcker bevarade som skrivits i samarbete mellan skrivare från olika skolor; böcker som således har både angelsaxisk och karolingisk skrift.

(Bischoff:)

abcdefghiklmnopqrstuvWxyz

(Derolez:)

34 9BDGH  IJ  NPRS TUV

· Fyrlinjesystem

· <a> har öglan ansatt en bit ner på grundstapeln, som därmed bildar en ”hals”

· <g> har bara en ögla, ovanför baslinjen

· <r> står på baslinjen

· <s> är som regel långt, och står på baslinjen

F Godescalc-evangelistariumet (Paris, Bibliotèque Nationale, Nouv. acq. lat. 1203) tillverkat 781-783, sägs vara mönsterbildande.

F Sakramentariumet från Sens (Stockholm, Kungl. Biblioteket A136), tillverkat i benediktinerklostret Saint-Armand ca 875:

abcdefghiklmnopqrstuvWxyz

 

F Hildebrandslied (Kassel Universitätsbibliothek, 2° Ms. theol. 54; fragment om två blad, använda som spegelblad i en yngre handskrift), 800-talet:

abcdðeéfghiKlmNopqrs ©tuwxyzä

· <d> har två former, en med rak stapel, och en med bågformad stapel

· <ę> s.k. e-caudata förekommer i denna handskrift även i fornhögtysk text

· <w> tecknas med runan w

F Benzo Albensis, Ad Henricum imperatorem libri VII (Uppsala universitetsbibliotek, C 88), Italien, 1085-1089:

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

En sen karolingisk eller förgotisk skrift som uppvisar tendenser i gotisk riktning, märk särskilt de markerade serifferna.

Ligaturer

Antalet olika ligaturerna är relativt få, jämfört med närmast följande tidsskede.

· <Æ, æ> (ae-ligatur) kan möjligen ses som en föregångare till det nordiska <æ> också vad gäller ljudvärdet (ä). Ligaturen förekommer både i fornengelska och forntyska handskrifter, och har därifrån inkommit i de nordiska språken

· <Ę, ę> (e caudata): <ę> användes i latinska texter för ett ursprungligt <ae>, som via en æ-ligatur omvandlats till ett ”e med svans”. Detta <ę> fanns redan på 700-talet, men fick sin största utbredning under 900- och 1000-talen. Redan tidigt uppstod en osäkerhet om ursprungliga latinska stavningen, och <ę> kom att användas både för ursprungligt <æ> och <e>. Bruket av <ę> upphörde under 1100-talet. I senmedeltidens latin skrevs det klassiska latinets <ae> som regel alltid blott med <e>. (Bischoff 165)

· <et> för det latinska ordet et ’och’: &

· Vanliga är också ligaturen <ct> ç, samt olika ligaturer med <f> och långt <s> som t.ex. á för <fi>, ñ för <ft> och ã för <st>

Förkortningar

· Ett enkelt streck som ”allmänt förkortningstecken” eller nasalstreck: ñ

· Den latinska stavelsen per (-par-, -por-): ï

 

· xps, xpo: förkortningar för Christus respektive Christo, som är (tanklösa) överföringar till latinskt alfabet av de grekiska bokstäverna för <krs> och <kro>.

 

Senantika och tidigmedeltida skrifter 6