Hög- och senmedeltida skrifter i Sverige

Gotisk minuskelskrift

Den gotiska minuskelskriften utvecklades under 1100-talet, slog igenom i början av 1200-talet och ägde bestånd till början av 1500-talet, när den övergår till den nygotiska (”tyska” eller ”svenska”) stilen.

Den gotiska minuskelskriften kan indelas i tre skriftarter på följande sätt, enligt G. I. Lieftinck och A. Derolez (2003):

· 3 huvudtyper: textualis, cursiva, hybrida

som i sin tur kan uppdelas i

· 3 framställningssätt: formata, libraria (media), currens

Huvuddragen återfinns i Erik Kromans uppdelning mellan å ena sidan ”bogskrift”, med bl. a. tvårummigt <a>, <f> och <s> på baslinjen, och å andra sidan ”kursiv” och ”halvkursiv” med enrummigt <a>, <f> och <s> med underhäng (se Nordisk kultur 28A, 1944, s. 59f., och Kulturhistoriskt lexikon för nordisk medeltid, 1956-78, uppslagsordet ”Gotisk halvkursiv”).

Kännetecken

· Fyrlinjesystem

· Jämna staplar med seriffer

· Fötterna är tydliga

· Skriften ger ett hopträngt intryck, i förhållande till den karolingiska: avståndet mellan grundstaplarna i t.ex. <m, n> är kortare i förhållande till x-höjden än i den karolingiska skriften, bågarna är ovala istället för runda, staplar och underhäng kortare

· ”Brytning” typisk för den gotiska skriftens textualis formata, och ger den sin kantiga karaktär

Ligaturer

Antalet ligaturer kan vara påfallande stort, särskilt i textualis, i förhållande till tidigare.

Äldre Västgötalagen (SKB B59):

ar

är

bo

bö

ll med ”takstreck”

sk

ss

st

Södermannalagen (SKB B53) :

be

ç <bo>

bä

é <de>

dö

ff

ê <gg>

ha

lk med takstreck

ll med takstreck

oo

ss

ì <st>

 

I cursiva rör det sig oftast om:

ff

gi

pp

ss

 

 

Gotisk minuskelskrift 1

Hem | Förstasidan | Föreående sida | Nästa sida | Kontakt

Hem | Förstasidan | Föreående sida | Nästa sida | Kontakt