Cursiva

Hög- och senmedeltida skrifter i Sverige

Cursiva

Den gotiska kursivskriften, cursiva, förekommer i två varianter: äldre (cursiva antiquior) och yngre (cursiva recentior). Äldre gotiska kursiven uppstod på 1200-talet. Den ersattes av den yngre kursiven under årtiondena efter 1350 och förekom knappast efter 1380-talet.

ACFJLSZachlmpuÅáåàëñû¢£§¶Ü®ß¨©

· <a> tvårummigt (cursiva antiquior) upp till ca 1370; <a> enrummigt (cursiva recentior).

· <b, h, k, l> med stapeln ögleformad eller med krok

· <f> och långt <s> med underhäng

· <f> och långt <s> har ofta en höjd mellan x-linjen och topplinjen

· <g> har många allografer, liksom <v, w>

· <r> med tvärstapeln oftast förbunden med grundstrecket av ett tunt snedstreck (dvs. ett hårstreck): r

· <r> kan ha tvärstapeln korsad av ett hårstreck: r

· <t> kan ha tvärstapeln korsad av ett hårstreck, särskilt som allograf i final ställning (dvs. i ordslut)

· <v, w> har många allografer, liksom <g>

· <x> ofta ögleformat och kan i vissa fall misstas för <p> (jfr Strängnäs F12 och SKB B161 nedan)

Äldre gotisk kursiv

Från 1200-talet till 1300-talets andra hälft.

Den äldre gotiska kursiven har alla drag gemensamma med den yngre kursiven, utom ett: <a> är tvårummigt. Men den kännetecknas dessutom oftast av att staplar och underhäng är längre i förhållande till x-höjden är som är fallet i den yngre kursiven.

F Vallentunakalendariet (SHM 21288, blad 31v), tillägg av Mathias om predia, Vallentuna 1295:

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

Yngre gotisk kursiv

Från 1300-talets andra hälft till 1500-talets första hälft.

Exempel:

F Klosterlitteratur, ”Codex Oxenstiernianus” (SKB A110), Jordanus, Vadstena(?) 1385:

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Landslagen (UUB B82), Ako Johannis, Uppsala 1385:

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Birgitta, Revelationes (LUB, Mh 21), Johannes Johannis Kalmarnensis, Vadstena 1404-1415 (förutom den nedan upptagna öppna <p>-allografen använder skrivaren även ”slutet” <p> alltså med ögla):

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Landslagen (SKB B168), Magnus Swenonis, 1429 (märk det sena bruket av <þ>):

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Teologiska skrifter (Strängnäs F12), Birger Hamor, Rostock 1436:

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Landslagen (SKB B13), Petrus Nicolai, 1439:

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Kristoffers landslag (SKB B162), 1446:

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Birgittinska klosterregeln (SKB A24), Vadstena, 1451:

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Teologisk litteratur (Strängnäs, Q16), Elavus Faderi, Vadstena 1460. Märk att <h> saknar ögla, vilket kan bero på att textexemplet som ligger till grund för mitt typalfabetet är för litet - för det talar att <l> i samma textprov både har en form med ögla och en utan; både <h> och <l> kan alltså möjligen ha allografer med och utan ögla:

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Stadslagen och Landslagen (LSTB J79), Nyköping 1469. Vätter mot hybrida, märk särskilt <d>:

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Breviarium Upsaliense (SKB A50), Laurencius Gregorii, (Uppsala stift) 1485:

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Cursiva currens: Klosterlitteratur (SKB A58), Jönes Räk eller Budde, Nådendal 1487:

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Cursiva currens: Kristoffers landslag (UUB B52), Benedictus Larsson scriptor civitatis, Uppsala 1500 (märk att <s> i ordslut skrivs dubbelt, kort <s> saknas):

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Cursiva currens: Landslagen (SKB B161), Birger Magni, Säby 1513 (en säregen, sen stil, utan bågar på <b, h, l> men med bågar på <d, k> och <s>(!), <k> dessutom förenklat):

abcdðefghiklmnopqr®s©tþuvwxyz

F Stefanslegender (UUB C831), Johannes Mathei, Vadstena 1515:

F Birgittas och Katarinas Vita och mirakel (SRA E8913), Vadstena(?) 1521

F Sjökonsulat, medicin, teknik m.m. (LSTB J8), Peder Månsson, stil A, Rom 1522 (en egenhet hos PM är bruket av kort <s> i alla ställningar, han har förutom det <g> som återges nedan en ”italiensk”, från humanistantikvan hämtad <g>-allograf, é; som i mera renodlad form påträffas hos Kort Rogge: ç):

F Landslagen (UUB B33), Joannes Symonis, Uppsala 1533. Märk <h> som har en nygotisk övergångsform:

F Cantus sororum (UUB C476), Vadstena 1538. Nygotisk övergångsskrift. Märk särskilt <h> som har nygotisk form, samt formen på <f> med tydlig underhängsögla:

Se även den så kallade Pentateukparafrasen, de fem Moseböckerna i en parafraserande översättning till fornsvenska, i Köpenhamn, Kongelige bibliotek, Thott 4, 4:o, från ca 1420-1440.

Gotisk minuskelskrift 3

Hem | Förstasidan | Föreående sida | Nästa sida | Kontakt

Teckensnitten i exemplen är jämkade så att alla har samma H-höjd (avstånd mellan bas- och topplinjerna).

Använda förkortningar:

LSTB: Linköping, Stadsbiblioteket, Stiftsbiblioteket

LUB: Lund, Universitetsbiblioteket

SHM: Stockholm, Statens historiska museum

SKB: Stockholm, Kungliga biblioteket

SRA: Stockholm, Riksarkivet

Strängnäs: Strängnäs, Domkyrkobiblioteket

UUB: Uppsala, Universitetsbiblioteket

Hem | Förstasidan | Föreående sida | Nästa sida | Kontakt