Mz och thz: Problemet med Z

I de vetenskapliga utgåvorna av de medeltida svenska handskrifterna förekommer som regel skrivningarna ”mz” för nusvenskt ’med’, och ”thz” för nusvenskt ’det’.

Förklaringen till detta är att tecknen för <z> och semikolon hade sammanfallit. Skrivaren av SKB B 168 kan därför skriva goz, gozeno (’gots, gotsen’), mâz (’mans’) och mz (’med’) på raderna 1, 3, 6 och 7 på samma sida. Samma tecken kan där möjligen stå för tre olika saker: <ts>, <s> och <et/edh>. Uttalet av ”maz” var emellertid sannolikt [mants], med anknytning till grundformen ”madher/maðer”, ’man’, där [dh] genom påverkan från <s> blivit tonlöst, alltså [t]. Man kan eventuellt tänka sig andra angränsande uttal i det fallet, men i alla de tre första exemplen finns under alla omständigheter ett element <s> och samhörigheten med <z>, använt för <ts> i romanska språk och än idag i tyskan, är tydlig.

Mera bekymmersamma är återgivningarna med <z> i moderna tryck för medeltida <et> eller <ed>. Det tecken som vi känner som semikolon användes i många hundra år som avbrytningsmarkering, på motsvarande sätt som vi använder punkt i förkortningarna ”t.ex.” och ”d.v.s.”. Den medeltida förkortningen för ordet ”medh”, och liknande, borde rätteligen translittereras <m;> eller <m.>. I vissa utgåvor har utgivaren också återgett originalets mz med ”medh”, thz med ”thet” och så vidare, men i flertalet nutida återgivningar av de medeltida texterna finner man de obegripliga mz, thz och thzta ’detta’. Den moderna återgivningen är inte någon nutida uppfinning, utan går i sin tur tillbaka på hur de medeltida handskrifterna återgavs i de äldsta trycken redan på 1600-talet. Men som framgår av det här anförda exemplet, så kan sammanblandningen spåras tillbaka ända till medeltiden. Den nutida sammanblandningen av z och semikolon har alltså medeltida hävd, även om den kanske inte verkar så genomtänkt.

För den moderna utgivaren löser sammanblandningen problemet med hur semikolon i förkortade ord skall återges, eller upplösas som det heter på fackspråk. Regeln säger att ord med förkortningstecken skall återges, med förkortningarna upplösta och markerade med kursiv, med den stavning som går att finna i texten på annan plats. Många gånger skrevs de vanliga småorden för ’med’ och ’det’ aldrig ut i handskriften, och utgivaren ställs inför det svåra dilemmat att välja en av alla tänkbara stavningsvarianter som orden kan ha. För läsarens skull är det tacknämligt om utgivaren löser problemet och skriver ut orden, så att läsaren inte behöver dras med både thz ena och tz andra.